Om du gillar djur gå då med på sidan Djur.nu!!!!!
Där heter jag JB123 och så har jag en till som heter Xena123 men den är jag inte inne på så mycket..
Ha så kul på Djur.nu :)
//KARIN < 3

Shetlandsponny

Shetlandsponny
Shetlandsponnyhingst
Ursprung	Shetlandsöarna, Skottland
Utbredning	globalt
Miljö	Kargt ölandskap, svalt klimat
Egenskaper
Typ	ponny
Mankhöjd	Under 107 cm
Färg	Alla färger är tillåtna utom Tigrerad som ändå finns hos rasen
Användning	ridning, körning

Shetlandsponnyn är en av världens minsta hästraser och kommer ursprungligen från Shetlandsöarna utanför Skottland där de funnits i cirka 10 000 år.

Shetlandsponnyns ursprung är relativt okänt men troligtvis härstammar de från skandinaviska ponnyer och ponnyer som fördes från Asien av kelterna under 200-100-talet f.Kr. Under 1800-talet användes ponnyerna för att transportera torv och senare i kolgruvor i Storbritannien men har nu blivit populära som ridponnyer för barn, till körning och även i ponnygalopp, ponnytrav och inom cirkusen. Man kan även se shetlandsponnyer i djurparker och numera även som handikapphästar inom terapin.

Shetlandsponnyn är en lättfödd och mycket sund ponny med ett lätthanterligt men något egensinnigt temperament. De passar utmärkt som barnponny och kan även köras av vuxna. Shetlandsponnyn är mycket liten och blir aldrig över 107 cm i mankhöjd men i förhållande till sin storlek är shetlandsponnyn ett av världens starkaste hästdjur. En mindre variant som aldrig blir över 86 cm i mankhöjd kallas för Minishetland.

Innehåll [göm] 1 Historia 2 Utseende 3 Officiell rasstandard 4 Egenskaper och Karaktär 5 Användning 6 Minishetlandsponnyn 7 Se även 8 Källor 9 Externa länkar

Historia [redigera]

Shetlandsponnyns ursprung är relativt okänd men genetiska tester har påvisat att shetlandsponnyn troligtvis har sitt ursprung i den utdöda, primitiva tundrahästen genom de snarlika yakutponnyerna från Ryssland som kommit till öarna. Detta på grund av inlandsisen som runt 8000 f.Kr förband Norge med Shetlandsöarna. Detta har även gett teorier om att skandinaviska ponnyer vandrat över till öarna, t ex den primitiva och förhistoriska tatariska ponnyn. De genetiska testerna påvisade även detta då den norska nordlandshästen och svenska gotlandsrusset har samma genetiska grund. Även de primitiva tarpanerna kan ha vandrat över till öarna från mellersta Europa. Dessa vilda hästar domesticerades sedan och avlades både vilt, halvvilt och i fångenskap.

Shetlandsponnyer som används som packdjur på Shetlandsöarna, ca år 1900. Foto: Shetlandsmuseets fotografiska arkiv

Under år 200-100 f.Kr kan även orientaliskt blod från de keltiska ponnyerna ha blandats in i shetlandsponnyerna genom de keltiska bosättarna och säkert ännu mer blod från skandinaviska ponnyraser som togs med till Storbritannien av vikingarna. Bildstenar från 800-talet e.Kr visar män som rider på lätta ponnyer, som i jämförelse med männen inte kan ha varit mer än någon meter över marken. Efter andra världskriget hittade man även grottor i södra Frankrike med målningar på små dvärgponnyer som liknar shetlandsponnyn.

Shetlandsponnyerna användes först inom jordbruket och till körning, packning och transport. Bland annat användes de till att transportera torv och kol, men ibland användes de även som ridponnyer, även till fullvuxna ryttare. Shetlandsponnyer exporterades även över hela världen som körponnyer, barnponnyer, som cirkusdjur och även som sällskapsdjur i parker och hos de kungliga hoven.

År 1847 förbjöds enligt lag, kvinnor och barn att jobba i kolgruvorna i Storbritannien och efterfrågan på starka ponnyer som var tillräckligt små för gruvorna ökade, i och med den industriella revolutionen. De små shetlandsponnyerna passade utmärkt i storleken i gruvgångarna som enbart var 120 cm höga, och fick slita för att dra upp de tunga vagnarna. Shetlandsponnyerna fick oftast jobba hela sina liv i gruvorna och blev ofta blinda då de inte fick se dagsljus. En tyngre, grövre variant av shetlandsponny utvecklades specifikt för gruvarbete.

Under mitten av 1800-talet skapades en hjord av shetlandsponnyer på halvön Sumburgh genom att korsa shetlandsponnyer med norska importerade Fjordhästar. 1855 importerades även en arabisk fullblodshingst och en mustanghingst till ön Fettlar för att utveckla en ny stam där också. Fettlastammen var ädlare och med mindre och elegantare huvuden. Skäckfärgen och den ännu inte tillåtna tigrerade (prickiga) färgen i shetlandsponnyn kom härifrån och härstammar från mustangblodet som i sin tur har ärvt det från den berömda spanska hästen. Även Islandshästar kan ha använts vid aveln och gett ännu fler färger till shetlandsponnyn. Dessa två olika stammar har lett till att det idag fortfarande finns två olika versioner av shetlandsponnyerna. Dels den ursprungliga lilla kallblodsliknande ponnyn, samt en lite ädlare shetlandsponny som visar inflytande av ädlare raser.

Hos vissa shetlandsponnyer syns det ädlare inslaget från Fettlestammen tydligare med ädlare uttryck

Torsten Jeppsson skriver i sin bok "Shetland", om ridsport och hästar utgiven år 1984: "I detta skede av storexport och inkorsningar, som sånär höll på att utrota den ursprungliga kallblodstypiska shetlandsponnyn, upprättade Markisen av Londonberry år 1873 planmässig avel i stuteriform på öarna Bressay och Noss. Ponnyerna av denna rastyp bildade grunden till talrika avelsuppfödningar också utanför Shetlandsöarna, framförallt i England och Skottland men också i andra europeiska länder och i USA. Londonberrystuterierna upplöstes 1896 men avelsmaterialet bevarades."

År 1890 startades den första föreningen för shetlandsponnyn i Storbritannien och stamboken öppnades för att hålla kontroll över aveln och för att kunna registrera renrasiga shetlandsponnyer. På så sätt blev även typen fixerad och rasen fick en standard som stoppade utavel med andra raser. 1957 startades även "Shetland Islands Premium Stallion Scheme", som hade till uppdrag att erbjuda avel på högklassiga hingstar för att ytterligare höja kvalitén hos rasen.

Shetlandsponnyn har sedan dess mest använts som ridponny för barn men har även varit med i utvecklingen av många andra ponnyraser. I USA korsades shetlandsponnyn med Hackneyhästar för att få fram den lite ädlare amerikanska shetlandsponnyn och korsat med Appaloosa fick man fram den amerikanska ridponnyn. Även i Argentina var ponnyerna korsade med småväxta engelska fullblod för att få fram världens minsta hästras, Falabellan. Shetlandsponnyn är då världens näst minsta hästras.

Utseende [redigera]

Den tigrerade färgen är inte tillåten inom rasen - en tigrerad ponny är inte en renrasig Shetlandsponny

Shetlandsponnyn brukar delas in i två grupper; den standardstora som har en mankhöjd på max 107 cm (den högsta tillåtna mankhöjden vid tre års ålder är 105 cm) samt minishetlandsponnyn på max 86 cm. Inom Shetlandsponnyrasen tillåts en viss variation i rastyp. Från att vara mycket lik ett kallblod med grövre benstomme, tjockare ben och tyngre huvud till en lite lättade modell, med smalare ben och ädlare huvud. En av de viktigaste, mest framträdande dragen hos Shetlandsponnyn är vitalitet (närvaro), kraftfullhet och sundhet.

Shetlandsponnyn förekommer i alla kända färger, utom tigrerad. Den absolut vanligaste färgen hos shetlandsponnyer är svart, fux och brun. Skäck och skimmel förekommer också ganska ofta. Rasen är väl lämpad för avel, utställning, ridning, körning, trav och galopp. Med andra ord en väldigt användbar häst i litet format.

Officiell rasstandard [redigera]

'Höjd: 107 cm är högsta tillåtna mankhöjd vid 4 års ålder eller äldre. 105 cm är högsta tillåtna mankhöjd vid 3 års ålder.

Färg: Alla kända färger är tillåtna utom tigrerade (prickig).

Hårrem: Sommarhalvåret, kort och glänsande. Vinterhalvåret, långt täckhår och därunder kort, rättuppstående hår. Man, pannlugg och svans skall bestå av mycket rikligt, rakt hår. Hovskägget rakt och rikligt.

Huvud: Huvudet bör vara litet, bäras fritt och vara proportionerligt. Öronen bör vara små, rättuppstående och brett ansatta, pekande framåt. Pannan bör vara bred med intelligenta, stora, mörka ögon. Bred näsrygg med rymliga, öppna näsborrar. Tänder och käke skall vara korrekta.

Kropp: Halsen skall vara väl ansatt mot bogen, vilken i sin tur skall vara sluttande, ej stupande och sluta i en väl markerad manke. Kroppen skall vara stark, väl välvda revben, stark och muskulös länd. Korset skall vara brett och långt med en väl ansatt svans.

Framben: Korrekta, grova med stark överarm och korta, breda skenor. Starka elastiska kotor.

Bakben: Skanken skall vara stark och välmusklad med välformad has som varken är krokig eller alltför rak. Sedd bakifrån skall bakbenen ej vara för vitt skilda, hasen ej vinklad inåt.

Hovar: Hovarna skall vara hårda, runda, välformade.

Rörelser: Korrekta, fria rörelser där varje led används. Väl följande sitt spår.

Allmänt intryck: En av de viktigaste, mest framträdande dragen hos Shetlandsponnyn är vitalitet (närvaro), kraftfullhet och sundhet.

Egenskaper och Karaktär [redigera]

Beträffande de anatomiska och psykologiska egenskaperna står shetlandsponnyn mycket nära kallblodets. De personifierar starkt en typ som särskilt utmärkes genom en djup och bred bål, en stark revbensvälvning, en utpräglad tendens till kluvet kors och i sin helhet sluten kroppsbyggnad. Shetlandsponnyn är en verklig dvärg, hos vilken en likartad, harmonisk förminskning av alla kroppsdelarna har inträtt. Bristen på sporrar, på uthålligheten och styrkan samt hårremmen tyder på ett nära släktskap med vildhästen.

Shetlandsponnyn används inte bara till avel och utställning utan passar också utmärkt som bruksponny. Med rätt uppfostran och utbildning blir shetlandsponnyn en mysig kompis till hela familjen, perfekt för minstingen att ta de första ridturerna på, till stora syskonen att köra trav med och till söndagsutflykterna i vagn med mamma och pappa. Många vuxna tävlar shetlandsponnyer i körning. I trav tävlar shetlandsponnyerna i SM och årgångslopp som Derbyt och Kriteriet precis som de stora hästarna. Shetlandsponnyer tävlar också i galopp och många är duktiga i hoppning.

Rasen har härdats under århundraden på de karga, stormiga, vindbitna Shetlandsöarna. Det är mycket troligt att ett urval av små men ytterst motståndskraftiga och konstitutionshårda hästar har ägt rum på grund av ytterst ogynnsamma klimat och jordförhållanden. Shetlandsponnyerna har för att överleva detta klimat också utvecklat en mycket kraftig och lång vinterpäls som även är extremt vattentät.

En shetlandsponny når ej sällan så hög ålder som 30 år. En shetlandsponny kan mycket väl vara fertil och produktiv upp till 25 års ålder. Shetlandsponnyer beräknas vara fullvuxna vid ca 4-5 års ålder.

I Sverige finns ca 12.000 registrerade shetlandsponnyer varav ca 170 hingstar och ca 1.800 ston i avel, vilket gör shetlandsponnyn till den till antalet största ponnyrasen i Sverige.

Användning [redigera]

Shetlandsponnyer är utmärkta att köra i uppvisningar, tävlingar eller för nöje.

Shetlandsponnyerna användes från början som gruvhästar, men numera är det främst ridning och körning som gäller. De är mycket populära barnhästar, då deras storlek och temperament är idealiskt för små barn. Shetlandsponnyn används även mycket till ponnytrav och ponnygalopp och inom cirkusen. Shetlandsponnyn är även mycket populär att visa upp vid olika utställningar och shower. I Sverige anordnas ett tjugotal olika shetlandsponnyutställningar, årligen, runt om i landet.

Shetlandsponnyernas storlek och lugna temperament har även lett till att äldre Shetlandsponnyer som inte rids längre får gå som sällskapsponnyer till andra hästar och de har ofta en mycket lugnande påverkan hos större hästar. Det är även vanligt att se Shetlandsponnyer i djurparker och inom ponnyridning och på ridskolor. Men shetlandsponnyer kan även tävla, både på lättare och höga nivåer, då de bland annat är duktiga hoppare och suveräna körponnyer.

Minishetlandsponnyn [redigera]

De exemplar som växer sig under 86 cm i mankhöjd kallas oftast minishetlandsponny och ser ut som en vanlig shetlandsponny (vilket den också är) i exteriören men är mycket mindre. Varianten har tillkommit genom att man avlat på de minsta exemplaren av shetlandsponnyer. Minishetlandsponnyerna får vara högst 86 cm i mankhöjd och är därför inte lämpliga för ridningar. Istället är det vanligare att se dem som rena sällskapsdjur och inom utställningar. En del kan även dra lättare vagnar och användas som handikapphästar inom terapin.
//Karin

www.howrse.com är en jätte bra sida för dig som gillar hästar <3
Jag Karin är medlem där och jag heter KARIN så om du blir medlem gå in på min då!!
Min ena häst Shadow(på hemsidan Howrse)
Min ena häst Magic(på hemsidan Howrse)
///KARIN

...GOTLANDSRUSS
Gotlandsrusset är en mycket gammal hästras. Lämningar efter småvuxna hästar som tros vara russets förfäder
 har hittats på Stora Karlsö och har felaktigt daterats till yngre stenåldern/äldre bronsåldern (ca 3000 f Kr). Med C-14 datering har man upptäckt att fynden härstammar från järnåldern och Gotlandsrussen har troligtvis sitt ursprung i de primitiva och numera utdöda Tarpanerna. Gotlandsrusset visar stor likhet med de polska ponnyraserna Hucul och Konik som också hade sitt urpsrung i Tarpanen. Troligtvis hamnade russens förfäder på Gotland när goterna bosatte sig på ön ca 1800 f. Kr. Skulpturer som daterats till ca 1000 f.Kr visar dem med ponnyer av samma typ som Gotlandsrusset i sele.

Så länge man känner till har russen levt i ett vilt eller halvvilt tillstånd i skogarna på Gotland, än idag med liten inblandning av människorna. Liksom andra hästraser som levt länge i det vilda har de blivit tåliga, lättfödda och friska. Först i och med införandet av laga skifte 1859, när russens betesmarker skulle skiftas och markägarna ville ha bort dem därifrån, hotades russets frihet och fortlevnad. Tack vare en handfull hjälpande medmänniskor kunde rasen dock räddas från utrotning.

En av dessa medmänniskor var Willy Wöhler, en godsägare på Klintebys, som under 1880-talet startade ett ponnystuteri. Han korsade några av sina russton med en hingst vid namn Khediven, som trots att att han inte var ett russ, blev den första hästen att skrivas in i Gotlandsrussens första stambok "Stambok för russ". En del menar att Khediven var en skimmelfärgad arab som introducerade färgen skimmel bland russen, medan andra menar att Khediven var en Knabstrup, som på så sätt införde den tigrerade prickiga färgen bland russen. Ungefär samtidigt använde man sig även av en av de mest inflytelserika hingstarna i aveln. Russet Olle 2 var en korsning mellan ett svenskfött russ och en Persisk arab ("syrisk hingst"). Olle fick dock ingå i aveln och skrevs in som svart i stamboken, men han bör ha varit riktigt mörkt gulsvart, då gulanlaget och den numera ganska vanliga gulblacka färgen uppträdde i rasen först hos avkommorna till Olle 2.

1896 hölls den första premieringen av russen på Gotland och mellan 1914 och 1919 höll man speciella premieringar på Lojsta hed, för att kunna inspektera de halvvilda russen. 1901 bildades de första stuterierna för Gotlandsrusset, AB Gotlands Russtuteri, öster om Visby, och AB Gotlands Ponnystuteri i Busarve. Men då stuterierna inte samarbetade och stuteriet utanför Visby hade sämre tillgång till russen, avvecklades det stuteriet redan 1908 och enbart stuteriet utanför Busarve stod kvar. Dock avvecklades även detta stuteri 1912. De 72 hästarna köptes upp av löjtnant E. Bonthron, som fortsatte med aveln fram till 1922, men då återstod enbart sju russ. Ett av dem var en två år gammal hingst och de övriga sex unghästar. Alla sju hästarna skänktes bort till Gotlands Läns Hushållningssällskap, med villkoret att de skulle behålla stammen och försöka föda upp den.

1943 gavs första volymen ut av "Stambok för Russ", där man både hade skrivit ner stamtavlor och russens historia. Intresset ökade något för rasen och privata uppfödare tog sig an russet och försökte föda upp beståndet. En del russ skickades även till fastlandet i hopp om att beståndet kunde födas upp även där, bland annat fanns russ i Slottsskogen i Göteborg och Skansen i Stockholm. Dessa stammar skulle underlätta om man började få problem med inavel. Men 1940 fanns enbart 9 verksamma avelshingstar kvar och stammarna hotades av antingen inavel eller utrotning.

1951 löste man problemet genom att importera hingsten Reval General 106, en Welshponny, från England, som fick gå tre avelssäsonger på Lojsta hed, för att blanda ut stammen. Han blev far till en hingst som avelsgodkändes och 24 stambokförda ston. 1957 importerades även Criban Daniel 124, en mindre Welsh Mountainhingst, som dock aldrig gick på Lojsta hed, utan som användes på den privata aveln, och blev far till hela åtta godkända hingstar och 30 stamboksförda ston. Welshblodet hade dock så litet inflytande, att det idag är svårt att hitta i russen, och enbart 50% av dagens russ har welshblod i sig, och procentuellt är welshinslaget väldigt lågt.

1961 fick russen även premieringsrättigheter på fastlandet, och intresset för rasen ökade drastiskt, och efterfrågan på avelsbedömda ston och hingstar sköt i höjden. 1975 betäcktes över 1 800 ston av 114 hingstar. Under 1990-talet fanns ca 6 000 russ, enbart på Gotland, och ännu flera exemplar globalt. Än idag strövar en liten flock bestående av cirka 50 gotlandsruss fritt på Lojsta hed på Gotland, med så lite inblandning från människor som möjligt. Sedan 1984 är gotlandsrusset en av de inhemska husdjursraser, som skall skyddas från utrotning av Statens genbanksnämnd genom att enbart russ med 2% främmande blod tillåts. Stamboken är idag sluten för främmande blod i russen.

Russen går halvvilda på Lojsta hed än idag. Lojsta hed är ca 600 hektar stort och uppdelat på tre stora hagar. Hingstarna släpps in hos de öviga hästarna i juni varje år, där de får gå tillsammans med flocken och para sig. Flocken drivs ihop i juli i samband med premieringen varje år, samt även i november då man ska skilja fölen från mamman och frysmärka dem. Under vintern fodras hästarna med stödfoder, till exempel hö varannan dag. Detta är väldigt få hästar förunnat idag och ger en stark och härdig ponny.

Egenskaper [redigera]

Gotlandsruss i Slottsskogen i Göteborg

För att kunna stambokföras som gotlandsruss skall hästen vara mellan 115 och 130 cm i mankhöjd. Idealhöjden är 123-126 cm. Alla färger är godkända utom dorsalskäckar och "dubbelgula" hästar (t.ex. gulvit, pärlvit). Skimmel och blackfärgen finns inte i rasen och är inte heller tillåtna. I äldre stamböcker finns individer som är stamboksförda som skimmlar men dessa var allihop tigrerade.

Gotlandsrusset är en liten och ganska späd ponny, som trots detta är otroligt stark. Halsen är ganska kort och fortsätter i en lång och rak rygg med ett sluttande kors och en markerad manke. Huvudet är fint skuret med typisk ponnykaraktär och med rak nosrygg och bred panna. Länderna och bakbenen kan ibland vara något svagt musklade och vara dåligt byggda men frambenen på russen är oftast förvånansvärt starka och välbyggda. Hovarna är mycket hårda. Bogen lutar ganska rejält, vilket är ovanligt på primitiva hästraser, men detta bidrar till en snabb och energisk trav.

Gotlandsrusset är relativt lätthanterligt med ett stabilt temperament, vilket gjort rasen mycket populär som ridponny och den är idag väldigt vanlig på svenska ridskolor och bland unga ryttare. Russen är även snabba travare, mycket på grund av den sluttande bogen, och används inom travsporten i speciella ponnytravklasser. Russen brukar även ha bra anlag för hoppning trots de svaga länderna men oftast är galoppen väldigt svag hos rasen.

Användning [redigera]

Gotlandsrusset är precis som islandshästen en stor häst i liten förpackning. Den har en stark rygg och kan bära även lite tyngre ryttare. Den hävdar sig bra inom hoppning, dressyr, fälttävlan, körning och framför allt inom ponnytrav och monté, där den är helt överlägsen för sin storlek med en snabb och energisk trav. Ponnytrav har funnits på Gotland sedan 1950-talet. Det finns också duktiga russ inom distansritt, westernridning och all slags nöjesridning och som körhästar. Många russ visas flitigt på utställningar. Russet är även mycket populärt bland ridskolor och som ridponnyer för unga ryttare.

Som stamhingst till den moderna welsh mountain-ponnyn räknas den legendariske Dyoll Starlight som anses vara en korsning mellan arab och de gamla inhemska ponnyerna som bodde i bergen och på hedarna, främst i Wales. Dessa ponnyer ansågs härstamma från de gamla keltiska hästarna som fördes från Asien till Europa under 200- och 100talet f.Kr.

De första förbättringarna av de gamla welshponnyerna skedde redan under romarnas tid med orientaliska hästar när Julius Caesar invaderade Storbritannien. Caesar själv var så imponerad av den höga kvalité som de brittiska ponnyerna höll att han tog med sig ett stort antal ponnyer tillbaka till Rom. Skrifter från 1100-talet beskriver de små bergsponnyerna och 1188 skrev ärkediakonen Giraldus Cambresis att bergen i Wales vimlade av ponnyer.

Under 1500-talet verkade det dock som att aveln av welsh mountain-ponnyn aldrig skulle bli av när kungen Henry VIII ville förbättra rasen genom att döda alla hingstar som var under 150 centimeter och alla ston under 130 centimeter. Enbart de vilda ponnyerna i bergen slapp undan denna grymma behandling, dock var många av dessa av dålig karaktär eftersom bönderna på låglandet jagade upp ponnyerna i bergen igen när de sökte efter bättre bete. Det skulle dröja upp till 200 år innan bönderna insåg att ponnyerna kunde användas inom jordbruken. Under höstarna samlade man då upp ponnyerna och sålde dem på auktioner. Då intresset ökade även i andra ändar av landet så började bönderna satsa på att avla dessa små ponnyer och förbättra dem.

Under 1700- och 1800-talen avlade man ut ponnyerna framför allt med arabiska och engelska fullblod. Även hackneyhästar och den nu utdöda norfolktravaren har bidragit till bättre rörelser. Störst betydelse för rasens utveckling hade en ganska liten fullblodshingst vid namn Merlin som levde under 1700talet. Han var ättling i rakt nedstigande led till ett av det engelska fullblodets stamfäder, Darley Arabian. Även hingsten Apricot som var son till en berber-arabisk hingst hade stort inflytande på welsh mountainponyn. Apricots far var i sin tur fallen från ett sto med welshanknytning. Apricot som var ett resultat av en tjuvbetäckning hade stort inflytande på welsh mountian-ponnyerna. Merlin var dock den mest utmärkande och hans inflytande var så stort att welsh mountain än idag kan kallas merlins i Wales.

Men under 1800-talet föddes Dyoll Starlight, vars mor Moonlight troligen hade mycket arabiskt blod i sig. Moonlights ägare Howard Meuric Lloyd beskrev henne som en miniatyrarab och hon skulle vara ättling till en välkänd arabisk hingst kallad Crawshay Bailey Arab. Moonlight hade parats med en hingst vid namn Glassalt som var ett perfekt exemplar av ”den gamla welshponnyn” vilket gjorde Dyoll Starlight till ett utmärkt underlag för welsh mountain-avel. Även om Glassalt var svart så var både Glassalts far och hans son Starlight skimmlar vilket idag är den vanligaste färgen hos Welsh Mountain.

År 1902 öppnades stamboken för welsh av alla de fyra kategorierna och den gamla hedponnyn räknades numera inte in i welshponnyn utan kallades welsh mountain, eller welsh kategori A. De första welsh mountain-ponnyerna kom till Sverige i slutet av 1950-talet och idag finns det många av dem. En av de första hingstarna var den nästan legendariska Snowdon Blighter RWM 1, som föddes i Wales 1955 och kom till Sverige 1959.

Welsh mountain-ponnyn har ett elegant och mycket karakteristiskt utseende med tydliga drag från det arabiska inflytandet. Huvudet är litet och ädelt med inåtbuktande nosrygg, stora ögon och små men tydligt spetsiga öron. Det lilla inflytandet från körhästarna norfolktravare och hackneyhästar har gett ponnyerna en ovanligt kraftfull aktion med utmärkta rörelser. Trots det ädla utseendet har welsh mountain sina förfäderes medfödda sundhet och härdighet efter ett liv på hedarna. Benen är smäckra och långa men naturligt starka och tåliga med hårda hovar.

Welsh mountain-ponnyns ädla utseende och lugn har gjort den till en populär ponny, inte minst bland barn och den är en utmärkt ponny för ridning och körning och används dessutom i aveln av både den brittiska och den tyska ridponnyn. I stamboken registreras welsh mountain under kategori A tillsammans med de andra typerna av welsh, varav welsh mountain är den minsta. En welsh mountain som växer över 122 centimeter blir automatiskt registrerad som en Welshponny Kategori B istället för Welsh mountain Kategori A.

Det var lite fakta om Welsh Mountain
//Julia

 Hudsjukdomar

 Ohyra (ektoparasiter)

 Löss

 Skabb

 Fästingar

 Mugg och rasp

 Ringorm

 Sjukdomar i rörelseorganen

 Överansträngning av leder

 Hovböld

 Fång/Fong

 Spatt

 Strålröta

 Luftvägssjukdomar

 Hästhosta

 Hästinfluensa

 Kvarka

 Kvickdrag

 Mag- och tarmsjukdomar

Inälvsparasiter

 Tunntarmsomvridning

 Grässjuka

 Källor

OM DU VILL VETA FLER OCH MER OM DOM HÄR SJUKDOMARNA OCH VAD SOM HÄNDER NÄR EN HÄST FÅR DET SÅ GÅ IN PÅ WIKIPEDIA OCH SÖK PÅ HÄSTSJUKDOMAR.

//KARIN

Ardenner – trygg tungviktare!

Vad väger ett ton, orkar dra dubbelt så mycket, har nio i skostorlek och är snäll som ett lamm? En vanlig ardennerhäst.

För 70 år sedan fanns det en halv miljon ardennerhästar här i Sverige – nu finns det knappt tiotusen...

Det är svårt att inte bli fascinerad av en ardenner – deras enorma muskelmassa kombinerat med deras lugna sinne väcker känslor. Idag hajar man nästan till när man ser en ardenner – för det finns inte så många. Annat var det förr….då stod det en på varje gårdsplan.

Inte svensk
Ardennern kallas många gånger för en svensk ras, men det stämmer inte riktigt. För rasen importerades i slutet av 1800-talet från Belgien, av den svenske, superkände hästkarlen Greve C.G Wrangel. Först tog han hit tre hingstar och sedan två ston – det var grunden till vårt första ardennerstuteri.

Rasen exploderade
Tidigare hade alla bönder i Sverige - nästan alla var ju bönder - använt slöa oxar för att plöja med. Så givetvis spred sig ryktet om den urstarke ardennern som en löpeld - och ca 50 år senare fanns det över 500 000 ardenner i Sverige. Helt otroligt!

Traktorn tog över
Men ardenners glansdagar hade ett drastiskt slut – det nya hotet stavas traktor. Så snart bönderna hade råd att köpa sig en traktor, blev den tidigare livsviktiga kamraten överflödig. Och nu sjönk antalet ardenner fort. Idag finns det knappt 10.000 ardennerhästar. De sista åren har det varje år fötts ca 300 – 400 nya föl. Föl som många gånger inte har någon köpare.....

Finns det någon framtid?
Helt klart är framtiden osäker för den svenska ardennern, då den idag faktiskt saknar en riktig arbetsuppgift. Alltför många ardenner går mest och skrotar i hagar - kanske av nostalgiska skäl. Som tur är finns ett antal som använder sin ardenner till skogskörning, där den är en utmärkt jobbarkompis.

Hur ska de se ut?
Mankhöjd: En ardenners mankhöjd varierar mellan 153 - 170 cm. Ston är ganska mycket mindre än hingstarna. De allra största hingstarna väger ofta mer än ett ton.
Färger Godkända färger inom aveln är Brun - också är vanligast. Andra färger är fux, svartbrun, svart, samt olika skimmelvarianter. Lite ovanligare färger är avblekbar skimmel och silverbrun - som förr kallades för läderfux.
Kropp och ben Ardennern ska ha en stark rygg, vara väl sluten i sin bål, ha ett långt kors, och breda djupa lår. Benen ska vara rättställda, med korta skenor, torra kraftiga, och med välformade hovar som harmonierar med hästens storlek. En ardenner bör dessutom ha rejäla hovskägg.
Rörelser En ardenners rörelser skall vara vägvinnande, särskilt i skritt.
Temperamentet En ardenner är lugn i sitt väsen och genuint snäll. Den svenska aveln har i generationer avlat på just ett gott lynne.

Kul att veta:
Den populäraste hingsten idag heter Rubon - förra året betäckte han 40 ston.

En ardenner är ganska billig - 10 ardennerhästar kostar ungefär lika mycket som en begagnad traktor.

Stort matkonto – en fullvuxen ardenner äter 12 – 15 kg hö och 4 – 5 kg havre per dag

Ardennern har tur - rasen har en mycket aktiv avelsförening.
Här är några bilder på Ardenner









Här är en rolig bild komentera gärna denna bild!
    












  
//Julia